Celtman, en härlig revansch!
Tänkte att när jag ändå ska skriva ner min upplevelse från Celtman kan jag lika väl dela med mig. Det var längesedan som jag skrev något på bloggen & det gäller generellt även på sociala medier. Detta av den enkla anledning till att det tar alldeles för mycket av den tid som jag vill lägga på mig själv, familj & upplevelser. Kommer dock nu under sommaren dela med mig lite av upplägget inför Norseman som jag kör den 3 augusti.
Vilken dag det blev! Enorm glädje strömmade i min kropp under de dryga 15 timmarna som jag var aktiv. (Dock Inte under simningen) Att tävla har aldrig riktigt varit min grej, det har jag nämnt förut i tidigare inlägg. Fråga mig inte varför, det bara är så. Det är själva upplevelsen, den familjära stämningen, känna kroppens & knoppens kraft, samt att få vara aktiv som får mig motiverad att utmana mig.
Celtman är en av flera Xtrem-triathlons som ingår i X-Tri World Tour, där Norseman från och med i år 2019 har blivit VM för denna kategori av sport. Träningsmålet för mig har sedan i höstas varit att träna inför Norseman som jag kvalificerade mig till efter en fin 2:a plats på Swedeman.
Celtman år 2018 fick jag avbryta pga att jag förfrös mig, år 2019 fick jag min revansch.
Klockan 05:00 lokal tid gick starten i Shieldaig. 10 grader i vattnet, lätt regn & 12 grader i luften. Mina värsta 3,4 km simning någonsin. Förutom kylan som jag alltid har stora problem med, så sparkade någon av mig glasögonen efter halva distansen. Hittade som tur var dessa igen, men många kallsupar & salta stänk i ögonen blev det. Växlingsområdet kändes väldigt långt borta & tanken på att skita i allt var nära. Stelfrusen kommer jag i alla fall upp ur vattnet. Långt byte blir det pga min stelfrusna kropp, men jag får fin värmande hjälp av Timo som även efter bytet följde mig runt på cykelbanan. (Under hela cyklingen följde även ett filmteam med som filmade för en kommande dokumentär. De flesta av bilderna i detta inlägg är tagna av Ellie Green)
Upp på cykeln, det hade slutat att regna & värmen börjar efter ca 30 minuter infinna sig i både kropp & själ. Lyckan spred sig & jag log brett när jag fick hejarop av alla som supporterade längs vägen. Samtliga deltagare har under dessa tävlingar med sig varsin support som med bil följer med längs hela cyklingen. Det som är härligt är att alla hejar på alla & blir det t.ex tekniska problem så ställer alla upp. Alla vill att alla ska komma i mål. Verkligen en härlig stämning.
Glädje är en stor del till mitt driv, finns det ingen glädje då finns det ingen anledning till att fortsätta. Denna dag ville jag fortsätta, kan beskriva dagen med ett stort leende.
De första 10 milen på cykeln var inte några problem, stark, pigg & glad, men efter dessa mil började jag känna av i både rygg & ben att det inte var min egen cykel som jag satt på. – Nej, jag hade inte tagit fel cykel i växlingsområdet, utan dagarna innan Celtman fick jag låna en cykel av Marie Meldrum, kvinnan som slog mig med 10 minuter på Swedeman. Ett val jag gjorde för att flygresan skulle bli smidigare, samt att jag ändå inte tog denna tävling så allvarligt.
Fick i mig bra med näring mellan var 5-10 km & jag kunde trycka på helt ok., trots tuffa vindar, regnskurar & obekväm cykel.
Efter dryga 2000 höjdmeter & totalt 202 km cykel anländer jag T2. Nu är det dags att börja springa.
Jag hade cyklat förbi ett antal tjejer, men målet för dagen hade egentligen aldrig varit en topp-placering. Det stora målet var att komma i mål & det med att få springa High Course.
High course innebär att om man inom en viss angiven tid kommer till en utsatt ”checkpiont” (T2A) får man springa upp på berget istället för runt det. Och sedan känns det alltid lite extra gott när man dagen efter kan ta på sig den Blåa t-shirten, istället för den Vita. (Den blåa får man om man kör High course)
Efter cykeln hade jag nu 2 timmar på mig att nå T2A innan de stängde av High course-banan. 17,5 km trail & omkring 600 hm, det var bara att slänga på sig ryggsäcken & lubba iväg. I vanliga fall med ganska stor marginal, men efter att ha varit aktiv i dryga 8,½ timme var kroppen nu inte lika fräsch.
Efter 1 timma 45 min når jag T2A. Sprungit förbi ytterligare två tjejer & ligger nu på en 5:e plats. Överlycklig, fräsch i benen & fortfarande lika glad.
Vid T2A kollas det upp att jag har med mig allt som man ska ha i ryggsäcken för att ta sig upp på berget. Nu måste jag även ha med mig en supportlöpare, även hen med samma packning. Packningen är av säkerhetssyfte, då väder & vind kan variera på väldigt kort varsel.
22,5 km kvar till mål & nu väntade ingen lätt bana. Gåendes, krypandes & springandes med tungan rätt i mun, besteg jag & min support Johan Wärmè höjdmeter efter höjdmeter.
Magiska vyer kunde vi se denna dag då det Skottska vädret visade sig från sin bästa sida.
Högst upp på toppen av berget Beinn Eighe hade jag passerat ytterligare 2 tjejer. Jag trodde inte det var sant. Är jag så stark? Grym egoboost!
Tryckte i mig energi & höll tungan ännu mer stadig i mun för nerförs löpningen var delvis otroligt riskfylld av rullande vassa senar.
Väl ner på platta asfalten igen kunde jag hålla omkring 5 minuter/km- fart de sista 8,5 km innan jag passerade över mållinjen.
En tredje plats & blå T-shirt. Så stolt över min prestation. Men jag kan säga att jag aldrig hade klarat det utan Timos & Johans hjälp. Support av högsta rang hjälpte mig oerhört mycket.
Nu efter en dryg veckas lugn & vila, väntar uppstart & satsning på att toppa mig till Norseman. Ser fram emot detta.