Celtman 3,4 km simning, 202 km cykel, 42 km löpning

Lördag den 16/6 klockan 02:00 ringer väckarklockan. En pigg, motiverad & glad Magdalena vaknar. Allt är redan förberett & inpackat i bilen sedan kvällen innan, så efter en rejäl grötfrukost far jag och min support Roxen i väg till T1 som ligger i Shieldaig. (Transition sim till cykel.) Efter att ha placerat ut cykeln, de tillbehör & kläder som ska användas efter simningen var det dags för oss deltagare att fara i väg med buss till andra sidan av viken där starten gick.

Vilken morgon. Från att ha varit storm och ösregn dagarna innan tävling, bjuder denna morgon på ett ganska stilla väder och uppehåll. Dock bara 12 grader i luften. Men allt verkar väldigt lovande.

Jag är taggad, laddad & inte alls nervös. Bara glad & harmonisk över att få vara på plats på detta evenemang. Så tacksam för mina vänner & familj som stöttat mig hela vägen, framförallt de sista två veckorna innan avfärd.

Formen känns bra. Stark & frisk. Vad kan gå fel? Mest rädd för kylan. Varför? Jag förfrös mig väldigt illa när jag tävlade swimrun Ö till Ö för tre år sedan. Detta har gjort att mina händer och fötter även en solig dag kan bli vita och känseln försvinner helt. Inget jag kan göra något åt mer än att försöka hålla mig varm.

Den traditionella Celtmancermonin sätter igång. Säckpipor & trummor spelas. Och ett flertal eldar sätts det fyr på. Jag njuter.. Asså, helt magiskt!

Klockan börjar närma sig 05:00 och därmed startskottet. Nu får vi deltagare ta oss ut i vattnet och FY FAN va kallt. Temperaturen är låga 10 grader och när vattnet silar ner i våtdräkten på samtliga av oss deltagare är det inte bara jag som nästan tappar andan. Jag står och trampar vatten med händerna ovanför vattenytan fram tills det att startskottet ljuder, sedan är det bara att lägga sig och börja veva. Jag får ganska tidigt en smäll på käken av en annan simmares fot, detta gör att jag biter mig hårt i tungan och det var inte det skönaste. Men jag glömde i alla fall kylan för en kort stund.

När ca en tredjedel av simningen var gjord går solen upp och jag upptäcker att jag ligger och ler i vattnet. Magi!!! Landskapet uppe i norra Skottland är helt otroligt fint.

Leendet stoppas dock ganska fort när jag simmar in i ett stim av brännmaneter. Dock hade jag turen med mig och undviker trådarna. När halva simningen var gjord kommer det kalla strömmar utifrån Atlanten och dessa var verkligen iskalla. Jag känner inte längre mina händer och axlarna är otroligt stela. Ingen snygg simning vill jag lova.. Ha,ha,ha!

Jag når land, halkar på något i vattnet och skär upp lite av vänster handflata, men känner ingenting eftersom jag nu inte ens kan röra handlederna. Jag ser på klockan. Den visar att jag simmat 3.4 km på 56 minuter. Såå stolt över detta, en mkt snabb simning för att vara mig. Jag kan bara säga tack till A-K Lundin och simcoachen!

Roxen drar av mig våtdräkten och mina blöta kläder och försöker så snabbt som möjligt få på en ej rörlig Magda torra cykelkläder. En ganska märklig syn kan jag tänka.

Kommer upp och i väg på cykeln. Hackar bara tänder i 20 min och redan efter en timme har en någorlunda värme infunnit sig. Jag ler och sjunger lite för mig själv. Jag är så lycklig, jag är så lycklig… Har en härligt bra fart på de ärlig talat mycket usla vägarna. (Vi är bortskämda med bra vägar hemma i Sverige.)

Känner mig grymt stark i benen, hej vad det går! Supportbilarna åker förbi och hejar och jag upplever stämningen helt fantastisk.

Efter ca 1 timme och 15 minuter i sadeln, alltså strax efter att jag fått upp värmen visar Skottland sitt hårda jag och oberäkneliga väder. Himlen öppnar sig & vinden ökar. Jag tänker att regnet slutar väl inom en snar framtid. Det skulle nämligen bara vara skurar under dagen och en fin möjlighet att få bra utsikt uppe på bergen vid löpningen. Men oj så fel jag hade. (Berget stängdes t.o.m av pga stora risker.)

När nästan 10 mil var cyklade hade det regnat konstant, men jag hade ändå kunnat hålla ett snitt på 30 km/tim, kändes att jag hade superstyrka. Härligt glad & motiverad, och vad jag har hört nu efteråt så låg jag här ganska bra till rent placeringsmässigt. Fingrarna började säga ifrån att dom inte ville vara med mig längre, jag sa det till Roxen men eftersom jag för övrigt var i fint mood så trampade jag vidare.

När högsta punkten av cyklingen var passerad och sista tredjedelen av cyklingen skulle inledas började jag känna iskyla i bröstet, i magen, i nacken & i knäna. Händerna var stela och jag började i detta nu tänka på att jag kanske inte kommer klara att nå T2 (Transition cykel till löpning).

Fort gick det. Inte farten på cykeln, utan nedfrysningen. Jag klarade precis att passera 140 km, sedan hade jag stelnat så pass mycket att jag inte kom upp ur bågen. Jag kunden inte bromsa, jag kunden inte växla. Hur ska jag kunna lyckas att ta mig ytterligare 60 km? Regnet vräkte ner och motvinden var otroligt kraftig. Detta går inte!

– Var inte dum nu Magda, det är ok att bryta. Hälsan går före allt!

Jag svängde in på nästkommande parkeringsficka och eftersom jag inte kunde röra mig skrek jag. – Help. Please help me. Det stod en tjej där som tog emot mig, fick loss en utav mina fötter så jag kunde ställa mig upp. Minns inte detta förlopp helt & hållet, men hörde sedan två tjejer ropa. – We take her, Come on girl. Breathe girl, breathe.

Jag blev satt i en skåpbil av något slag och tjejerna bokstavligt talat slet av mig allt jag hade på kroppen utan byxorna. Dom lindade in mig i filtar och satte på mig mössa och varma sockar. Jag fick inte in luft i lungorna, skakningarna var så kraftig och halsen så krampande att det blev någon form av hyperventilation. Det tog ett tag innan jag fick fram vem jag var och att Roxen var längre fram på banan än mig. Dom fick tag på hans nummer & ringde honom omgående.

Smärtan var så stor när värmen började komma ner i lungorna och ut till lederna. Då visste jag inte riktigt vad jag skulle ta vägen. Hemskt var det.

När Roxen anlänt, tog vi oss sedan hemåt och det var i bilen den stora besvikelsen & tårarna kom. Sååå tråkigt. Hela denna Celtmanresa har varit väldigt mycket mer än en fysik resa, så det var mycket frustration som vällde ut.

Väl hemma i Torridon och efter en lång varm dusch kunde jag känna att kroppen kunde röra sig relativt normalt igen. Den stora besvikelsen hade lagt sig och planerna att göra om Celtman igen var i full gång. Det som hände där ute på banan, hände och inget jag kunde göra något åt denna gång. Den mentala styrka finns där, kroppen jag har är stark, men jag har svårt att bemästra kyla. Nästa gång kommer det bli något helt annat. Revansch på vädergudarna helt enkelt.

Tack snälla för all pepp och support. Nu blir det nya tag, nytt liv & nya äventyr.