Norseman 2019

Som kvalificerad deltagare i VM för X-tri world tour, väntade Norseman den 3/8. Taggad? Både och.. Viljan har varit stor & höga målsättningar har funnits i mitt huvud. Men sommarens träning blev inte som tänkt, då hjärnan sedan ett tag tillbaka varit helt slut. Prioritet har legat på att låta hjärnan vila & inte ”koka över” av stress & det har gjort att jag har fått värdera om vad som varit viktigast. Hälsan har såklart gått före allt. Livsglädje finns & lätt till skratt, men fasiken vad obehagligt det är när tröttheten slår in & kroppens funktioner inte vill hänga med.

Tänkte många gånger veckorna innan race att jag kanske inte borde utsätta mig för påfrestningen som jag visste skulle bli stor. Jag började tvivla på om min kropp överhuvudtaget skulle vara kapabel nog, då musklerna börjat bli kraftlösa av nästan ingen påfrestning alls.

Jag väljer i alla fall att ta mig till start. Jag intalar mig att stressen inte ska ta över. Fokus nu Magda, fokus.

Största målet för dagen var att trycka på som om jag inte skulle göra något annat efter respektive gren. Plocka placeringar var självklart, helst komma före Marie (Som vann över mig på Swedeman) & gärna vara topp 10. Höga mål, men jag visste att det var realistiskt mål.

Bästa supporten finns vid min sida, syster Charlotta, svåger Daniel & Anne-Grete som jag anlitat efter att ha sett hur hon supporterat en annan deltagare på ett annat lopp. Dessa vid min sida, så kan jag inget annat än att dra på smilbanden. Kom igen nu.

Jag bestämde mig kvällen innan start att jag inte skulle använda mig av någon klocka under loppet, (all möjlig stress uteslöts) utan jag ville utföra loppet bara på känsla.

Det började bra. Hade en fantastisk simning, lugn, stark & ingen ångest.  Blev min bästa tid någonsin. 3.8 km på 1 timma 5 min. Väldigt stolt.

Hoppar upp på cykeln, är sprudlande glad & benen känns helt ok. Första 40 km av de 180 km går bara uppför varav de första 25 km är med 8 % lutning. Jag gillar backar, jag vet att jag är bra på det, så jag njuter medan det värker i benen.

Blir imponerad av min kropp som orkar trycka på riktigt bra hela tiden, stark som en oxe. Får inte en enda dipp under hela cyklingen, trots att det är på gränsen till mjölksyra från första stund.

Får i mig bra och jämnt energiintag och det är för att mitt support-team hade full koll på mig. – Drick nu Magda, – Det blir smörgås nästa gång osv..

Cykelbanan på Norseman passar mig utmärkt, antingen går det kraftigt uppför eller nerför och det med långa lutningar. Sedan är ju även naturen man susar förbi helt magisk.

Vid sista stigningen upp till Imingfjäll, så sprutar svetten, det är galet varmt, solen steker & benen vill bara stanna.. Men hjärnan är med & jag har fullt fokus på att tugga på. Min support springer vid sidan om och häller vatten över mig & när det är 30 km kvar ger de mig min sista support innan de lämnar för att förbereda mitt skifte till löpning.

Kommer in till T2 & får till ett fint byte. Toabesök, väljer att slänga på mig klockan & springer sedan iväg. Det värker i ryggen & i benen, det är stelt lite överallt, men det är så det är, inget att tänka på. Självförvållat. Nu väntar 25 km platt löpning på asfalt, (Avskyr asfalt) sedan 17 km brant uppför, varav 5 km stenig stig.

Jag ligger bra till placeringsmässigt, tror det var på en 6:e plats & ca 25 minuter före Marie. Så glad! Springer i jämnt och fint tempo, omkring 4:45 min/km fart. Det här kan ju gå riktigt bra.

… Men efter dryga 5 km börjar jag känna mig kallsvettig & magen börjar bubbla. Magsjuka! Får inte behålla någonting av det jag får i mig, måste stanna var & varannan minut. Allt rinner ur mig. Kämpar, sliter & fortsätter springa, eller jogga ska jag väl mer kalla det. Funderar på att bryta. – Nä, nu löser du det här Magda, kämpa, du står ju fortfarande upp. (Pratar med mig själv)

Även om jag nu visste att en bra placering inte var att tänka på längre så låg jag ändå så pass bra till för att jag skulle kunna ta mig upp till toppen & få min svarta T-shirt. Det som skulle kunna stoppa mig nu var en kollaps. Jag fortsätter såklart.

Jag joggade & tömde mig fram till 25 km, sedan var min kropp helt urlakad. Jag började gå & fokuserade 100 % på att gå rakt i långsamt tempo uppför den sista tuffa stigningen på 17 km. Ökade jag farten fick jag besöka vägkanten, så det var bara att lugna ner takten ännu mer.

Fick i mig vatten & tre salta lakritsfiskar som jag tur nog fick behålla & allt eftersom kom energin tillbaka. (Så mycket energi man nu får av detta)

Kunde såklart inte börja springa igen, alldeles för darrig för det, men ge upp var inte att tänka på. När totalt 32.5 km var avverkade hade flera tjejer gått om mig, jag var grymt besviken på mig själv, men nu gick hela min fantastiska support bredvid mig & höll mitt humör uppe. Tacksam!

När 37.5 km var avverkade väntade den allra sista utmaningen. Ta sig de sista 5 km upp till toppen av ett stenigt Gaustatoppen. Med tunga, sega ben & tyvärr fler tömningar, så når jag tillslut målet efter 14 timmar & 22 min.

Besviken till en början, men inser nu en stund efteråt att jag gjort en stor bedrift. Sunt eller osunt? Det är frågan. Ja, ja, jag kommer tillbaka. Fick i alla fall min Svarta T-shirt.

Så tacksam för min support som verkligen gav allt bara för mig denna dag. Helt otroligt lyckligt lottad. Kärlek!

Nu väntar en lång återhämtning, fysiskt, men absolut mentalt. Ska göra ett ordentligt break i livet & hoppas på en fin uppstart igen. Det är bara jag som kan ta ansvar för mitt liv & det är något jag tänker göra.